Vårvindar friska

Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Natten så fager,
ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte
vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
med bajonetten,
snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

 

Vårsång med text av Julia Nyberg (1828) och melodi efter en svensk folkvisa. Sjungs ofta vid valborgsmässofirandet, men då vanligen bara den första och den andra strofen.

Här finns ett klassiskt framförande av Vårvindar friska

Glädjens blomster

Glädjens blomster i jordens mull,
ack, visst aldrig gro!
Kärlek själv ju försåtlig är
för ditt hjärtas ro.
Men därovan, för hopp och tro,
blomstra de evigt friska.
Hör du ej, hur andar ljuvt
om dem till hjärtat viska?

 

Glädjens blomster är en folkvisa från Uppland. Sången blev populär genom Hugo Alfvéns körarrangemang från 1938.

Här kan man lyssna på Glädjens blomster

O hur härligt majsol ler

O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler!
I de blåa höjder
sjungas vårens fröjder
och sin doft var blomma ger.
O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt, härligt, majsol ler!

 

O, hur härligt majsol ler hör till valborgsmässofirandets mest traditionella sånger. Den introducerades vid firandet av sista april i Uppsala år 1831. Sången är översatt till svenska av Carl Wilhelm Böttiger. Den tyska originaltexten är av Johann Heinrich Voss. Musiken är komponerad av Friedrich Kuhlau.

Lyssna gärna när Orphei Drängar här sjunger O hur härligt majsol ler

Glad såsom fågeln i morgonstunden

Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn,
lärkan mig ropar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn.

Se hur de silvrade bäckarna små,
hoppa och slå, hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar,
se hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans, av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans!

 

Vårsång med text av Herman Sätherberg och musik av prins Gustaf

Lyssna när Orphei Drängar sjunger Glad såsom fågeln

Vårkänning

Jag vet, var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar –
jag har sett var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.

Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare –
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar –
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…

 

Dikt av Dan Andersson (1915)