”Nu går jag bort”, sa’ lille Per.
”Nu går jag bort, dit stigen bär,
att söka slottet Silvertopp,
att få prinsessan Rosenknopp.
Jag tror, att hon mig bannar,
om här jag längre stannar.”
Men gamla katten sade så:
”Ack, Per, vad tjänar det att gå!
I skogens djup bland snår och sten
du river sönder dina ben,
och kallt det är om natten.
Bliv hemma!” sade katten.
Och kloka skatan brast i skratt:
”Det slottet får du aldrig fatt,
det finns blott i din sagobok.
Du lille Per, du är en tok
från fötterna till hjässan. —
Men hälsa till prinsessan!” —
”Ja, skratta du!” så tänkte Per.
”Jag skrattar bäst, när jag är där.
Jag känner jag är född till prins.
Jag vet väl, jag, att slottet finns.
Och är man ej förlägen,
så hittar man nog vägen.”
Och bort han gick med hurtigt mod
En häxa ful i åkern stod.
Hon kraxade: ”Det går ej bra.
Du ätes upp av jättarna.” —
”Än sen, ditt gamla skrälle!
Vad rör det dig?” sa’ Pelle.
Och när han in i skogen kom,
en röst då ropar: ”Pilt, vänd om!
Si, trollegubben kommer där!” —
”Nå, låt’en komma!” sade Per.
Och lugnt sig väg han banar
emellan höga granar.
Men trollet syntes inte till.
Från träden hördes fågeldrill,
och ner till markens mossa grå
en stråle trängde då och då.
”Här går jag som en herre!
Jag trodde det var värre.”
Där stod ett berg vid skogens bryn,
det nådde nästan upp till skyn,
och kalt och tvärbrant såg det ut.
”Nu, Pelle, är din vandring slut!”
skrek ugglan i detsamma.
”Gack åter till din mamma!”
”Sköt du dig själv och din affär!
Jag får väl klättra”, sade Per.
Han klängde fram, han klängde opp,
han stod på bergets högsta topp,
och utan mycken bidan
han stod på andra sidan.
Han gick en mil, han gick väl två.
En väldig sjö han mötte då.
Ej andra stranden syntes till.
”Så dränk dig, Per!” skrek ekot till. —
”Ej frukta du behöver”,
sa’ Pelle och sam över.
Men när han andra stranden nått,
då såg han upp — och såg sitt slott.
Bland körsbärsträd och rosensnår
det stod, och allt omkring var vår.
Han log och svängde hatten:
”Det trodde inte katten.”
Och in i slottets sal han lopp.
Där satt prinsessan Rosenknopp.
”Du är så vacker som ett bär!
Och du blir min”, sa’ lille Per.
”I glädje och i gamman
vi leka sen tillsamman.”
Han var så röd och lustig. Hej!
Hon kunde inte säga nej.
Hon såg mot golvet först och teg,
så stod hon upp och log och neg.
Hon nöp i förklädsbanden
och räckte honom handen.
Och hela rummet sken av sol.
På trappan tuppen stod och gol.
”Han är så glad som jag”, sa’ Per.
”Han är så glad, att jag är här
med kronan röd på hjässan
i slottet hos prinsessan.”
Verssaga av Hugo Gyllander (1896)
Svenska skatter 