Sjösalavår

Rönnerdahl vakar i vårljusa natten,
sitter i skjortan så tyst på sin bädd,
blundar och drömmer att azurblått vatten
speglar en skuta på Genuas redd.
Rodnande vinberg slå vakt omkring bukten,
råseglen fyllas av sjöalpens vind
och den balsamiska medelhavsluften
sveper kring Rönnerdahls rodnade kind.

Rönnerdahl styr genom stim av delfiner
kurs på Palermo i susande slör,
skonaren löper för lösa boliner,
gastarna sjunga till väders i kör:
Come il mare a una sirena,
cosi mi piaci, carino, a me!
Här går liguriska skonarn Elena,
vackrare skuta ni aldrig får se!

Rönnerdahl drömmer i vårljusa nätter,
vida han far, som i ungdomens år,
hän över Pampas’ smaragdgröna slätter,
rider i vall sina oxar och får.
Reser sitt tält under sydkorsets stjärnor,
stämmer gitarren vid syrsornas sång,
svävar i tango med svartögda tärnor,
sadlar vid midnatt – hans färdväg är lång.

Rönnerdahl vaknar, det rodnar i öster,
morgonvind susar i Sjösala lund,
fjärdarna vattras och måsarnas röster
tränger till fönstret från vikar och sund.
Småbarnen vakna, det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.

Borta med vinden är genuaskutan.
Pampas har sjunkit långt fjärran i väst.
Rönnerdahl stämmer den svenskbyggda lutan –
borta kan duga, men hemma är bäst!
Barrskogen doftar och fjärdarna glittra,
vitsippan lyser i skuggsvala snår.
Rönnerdahl spelar och finkarna kvittra:
välkommen, härliga sjösalavår!

 

Text och musik av Evert Taube (1950). Sången berättar om en vårmorgon på Evert Taubes landställe Sjösala i Stockholms mellanskärgård, men innehåller också referenser till hans resor och vistelser i Italien och Argentina.

Lyssna här på Evert Taube när han sjunger Sjösalavår!

I juletid

Välkommen du härliga juletid,
med skimrande snöfall och helgdagsfrid!
Välkommen med tindrande gran i vart hus,
med ottesångsklockor och orgelbrus!
Välkommen till oss ifrån himmelshöjd!
Välkommen med strålande julefröjd!

Välkommen du stjärna från Österland!
Du sprider Guds klarhet kring Sveriges strand.
I julnatten finna vi Betlehems stig.
O frälsningens ljus, låt oss följa dig!
Lys oss som du lyste de konungar tre,
att konungars Konung ock vi få se.

 

Julsång skriven av Paul Nilsson (1921) och tonsatt av Gustaf Nordqvist.

I juletid finns att lyssna på här

Aftonklockor

Aftonklockors spröda ljud,
kring nejden vida bär ett bud,
att dagens oro, kamp och strid,
förbytts i kvällsstundens frid.

Fågelmor sin vinge brer,
att höken hennes barn ej ser,
och solen reder sig en bädd,
bak skog i purpur klädd.

Tankar komma smygande,
likt svarta svanor flygande.
En längtan griper hjärtat fatt,
var gång det lider mot natt.

Ja, ring min längtan ut,
i klockor små när dag är slut.
till den, som all min kärlek har,
och som sin kärlek ger till svar.

Du vind, som klangen bär,
smek ömt den kind, jag håller kär,
och viska se’n mitt kärleksbud,
vid aftonklockors spröda ljud.

 

Musiken till Aftonklockor är ett pianostycke av den amerikanske kompositören Albert Frederick Marzian från 1913. Musiken har fått den svenska titeln Aftonklockor och svensk text av Ejnar Westling.

Ingeborg Nyberg sjunger här Aftonklockor

 

Vårvindar friska

Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Natten så fager,
ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte
vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
med bajonetten,
snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

 

Vårsång med text av Julia Nyberg (1828) och melodi efter en svensk folkvisa. Sjungs ofta vid valborgsmässofirandet, men då vanligen bara den första och den andra strofen.

Här finns ett klassiskt framförande av Vårvindar friska

Jag tror på sommaren

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

Kortast och blekast vintersol finns en decemberdag,
kallad för Tomas tvivlaren, för att hans tro var svag.
Han skulle aldrig någonsin trott på en sol, en vår,
ändå förvandlas vintern till sommar vartenda år.

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

Midsommarafton natten lång, kärlek och dans och sång.
Solen, som plötsligt börjar gå upp och ner på en gång.
Pojken med flickans hand i sin viskar och får till svar
löften han gått och hoppats på under det år som var.

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

 

Sommarsång skriven av Stig Olin (1966).

Här sjunger Stig Olins son Mats Olin Jag tror på sommaren 

Jag vet en dejlig rosa

Jag vet en dejlig rosa,
och vit som liljeblad.
När jag på henne tänker,
så görs mitt hjärta glad.
Dess stämma ger en hjärtans tröst,
lik näktergalens blida röst,
så hövisk och så ljuv.

Som solen fagert skiner,
är hon som purpur klar.
Gud låt dig aldrig sörja,
men alltid vara glad!
Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman,
som längta till varann!

Var dag går solen neder
och dagelig uppgår.
När kommer dagen blider,
att jag dig skåda får?
I hågen är du städs mig när.
Farväl, farväl, min hjärtans kär!
Mång tusende god natt!

 

Jag vet en dejlig rosa är en traditionell skandinavisk folkvisa. Textförfattaren är okänd. Den tidigaste kända nedtecknade versionen av visan är från 1500- eller 1600-talet.

Tre systrar framför här Jag vet en dejlig rosa

Borgmästar Munthe

Borgmästar’ Munthe
red på sin Brunte,
frun red en schäck,
som var så innerligt täck,
efter kom Stolle,
han red på sin Pålle,
sist kom en prest
på en halter häst.
Men unga herr Karl,
han hade ingen sa’l,
han måste åka efter i schäsen.
Men unga herr Karl,
han hade ingen sa’l,
han måste åka efter i schäsen.

 

Borgmästar’ Munthe är ett barnrim som Alice Tegnér har bearbetat och tonsatt. Alice Tegnérs barnvisa publicerades första gången år 1892 i häftet Sjung med oss, Mamma!

Eventuellt kan borgmästaren Munthe ha varit en verklig person. Det kan ha rört sig om Johan Lorentz Munthe som levde under 1700-talet och var borgmästare i Eksjö och riksdagsman. Rimmet kan härstamma från en ”nidvisa” som en politisk motståndare till honom sägs ha skrivit. Den unge och sadellöse herr Karl som rimmet talar om kan då ha syftat på en son till Johan Lorentz som hette Carl Christopher.

Borgmästar’ Munthe framförs i en inspelning här

 

Tomtarnas julnatt

Midnatt råder, tyst det är i husen.
Alla sova, släckta äro ljusen.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Se då krypa tomtar upp ur vrårna.
Lyssna, speja, trippa fram på tårna.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Snälla folket låtit maten rara,
stå på bordet åt en tomteskara.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Hur de mysa, hoppa upp bland faten,
tissla, tassla: god är julematen.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Gröt och skinka, lilla äppelbiten,
tänk, så rart det smakar, Nisse liten.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Nu till lekar! Glada skratten klingar.
Runt om granen skaran muntert svingar.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Natten lider. Snart de tomtar snälla,
kvickt och näpet allt i ordning ställa.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

Sedan åter in i tysta vrårna,
tomteskaran tassar nätt på tårna.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp,
tipp tipp tapp.

 

Tomtarnas julnatt, eller Midnatt råder, är en julsång för barn med text av Alfred Smedberg och musik av Vilhelm Sefve-Svensson. Sången publicerades första gången i barntidningen Jultomten år 1898 och handlar om tomtenissarna kvällen före julafton.

Tomtarnas julnatt framförs här av Adolf Fredriks Musikklasser  

 

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog
som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken –
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

 

Dikt av Dan Andersson (1919)

Lyssna gärna här på Om aftonen, i en tonsättning av Dan Anderssons svåger Gunnar Turesson

Mors lilla Olle

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå,
bara jag slapp att så ensam här gå!

Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad:
Åh, en kamrat, det var bra se god dag!

Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: Se där, smaka på!
Nalle, han slukar mest allt vad där är:
Hör du, jag tror, att du tycker om bär.

Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen!

 

Mors lilla Olle är en barnvisa av Alice Tegnér som publicerades år 1895. Visan har verklighetsbakgrund och Olle i visan hette i verkligheten Jon Ersson. När han var ett år och sju månader gammal var han ute vid Morbäckssäterns fäbodar i Dalarna tillsammans med sin mor och två systrar. Modern hade gått för att leta efter ett försvunnet får och Jon och hans systrar plockade bär (dock enligt vissa uppgifter inte blåbär utan lingon). Plötsligt kom en björnhona med sin unge fram till Jon. Han försökte mata björnarna med bär och klappa deras mjuka päls. Hans äldsta syster som var åtta år blev då orolig och ropade på modern som kom och skrämde iväg björnarna. Detta ska ha utspelat sig under sensommaren år 1850 i Särna socken vid Fulufjällets fot och uppmärksammades av Tidning för Falu Län och Stad.

En barnkör sjunger här Mors lilla Olle