Sjösalavår

Rönnerdahl vakar i vårljusa natten,
sitter i skjortan så tyst på sin bädd,
blundar och drömmer att azurblått vatten
speglar en skuta på Genuas redd.
Rodnande vinberg slå vakt omkring bukten,
råseglen fyllas av sjöalpens vind
och den balsamiska medelhavsluften
sveper kring Rönnerdahls rodnade kind.

Rönnerdahl styr genom stim av delfiner
kurs på Palermo i susande slör,
skonaren löper för lösa boliner,
gastarna sjunga till väders i kör:
Come il mare a una sirena,
cosi mi piaci, carino, a me!
Här går liguriska skonarn Elena,
vackrare skuta ni aldrig får se!

Rönnerdahl drömmer i vårljusa nätter,
vida han far, som i ungdomens år,
hän över Pampas’ smaragdgröna slätter,
rider i vall sina oxar och får.
Reser sitt tält under sydkorsets stjärnor,
stämmer gitarren vid syrsornas sång,
svävar i tango med svartögda tärnor,
sadlar vid midnatt – hans färdväg är lång.

Rönnerdahl vaknar, det rodnar i öster,
morgonvind susar i Sjösala lund,
fjärdarna vattras och måsarnas röster
tränger till fönstret från vikar och sund.
Småbarnen vakna, det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.

Borta med vinden är genuaskutan.
Pampas har sjunkit långt fjärran i väst.
Rönnerdahl stämmer den svenskbyggda lutan –
borta kan duga, men hemma är bäst!
Barrskogen doftar och fjärdarna glittra,
vitsippan lyser i skuggsvala snår.
Rönnerdahl spelar och finkarna kvittra:
välkommen, härliga sjösalavår!

 

Text och musik av Evert Taube (1950). Sången berättar om en vårmorgon på Evert Taubes landställe Sjösala i Stockholms mellanskärgård, men innehåller också referenser till hans resor och vistelser i Italien och Argentina.

Lyssna här på Evert Taube när han sjunger Sjösalavår!

Jag är en sjungandes röst

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.
Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.

 

Dikt ur diktsamlingen Fridolins visor och andra dikter (1898) av Erik Axel Karlfeldt.

Här kan man lyssna på Jag är en sjungandes röst i en tonsatt tolkning av och med Anna Ihlis 

I juletid

Välkommen du härliga juletid,
med skimrande snöfall och helgdagsfrid!
Välkommen med tindrande gran i vart hus,
med ottesångsklockor och orgelbrus!
Välkommen till oss ifrån himmelshöjd!
Välkommen med strålande julefröjd!

Välkommen du stjärna från Österland!
Du sprider Guds klarhet kring Sveriges strand.
I julnatten finna vi Betlehems stig.
O frälsningens ljus, låt oss följa dig!
Lys oss som du lyste de konungar tre,
att konungars Konung ock vi få se.

 

Julsång skriven av Paul Nilsson (1921) och tonsatt av Gustaf Nordqvist.

I juletid finns att lyssna på här

Aftonklockor

Aftonklockors spröda ljud,
kring nejden vida bär ett bud,
att dagens oro, kamp och strid,
förbytts i kvällsstundens frid.

Fågelmor sin vinge brer,
att höken hennes barn ej ser,
och solen reder sig en bädd,
bak skog i purpur klädd.

Tankar komma smygande,
likt svarta svanor flygande.
En längtan griper hjärtat fatt,
var gång det lider mot natt.

Ja, ring min längtan ut,
i klockor små när dag är slut.
till den, som all min kärlek har,
och som sin kärlek ger till svar.

Du vind, som klangen bär,
smek ömt den kind, jag håller kär,
och viska se’n mitt kärleksbud,
vid aftonklockors spröda ljud.

 

Musiken till Aftonklockor är ett pianostycke av den amerikanske kompositören Albert Frederick Marzian från 1913. Musiken har fått den svenska titeln Aftonklockor och svensk text av Ejnar Westling.

Ingeborg Nyberg sjunger här Aftonklockor

 

Vårvindar friska

Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Natten så fager,
ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte
vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
med bajonetten,
snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

 

Vårsång med text av Julia Nyberg (1828) och melodi efter en svensk folkvisa. Sjungs ofta vid valborgsmässofirandet, men då vanligen bara den första och den andra strofen.

Här finns ett klassiskt framförande av Vårvindar friska

Jag tror på sommaren

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

Kortast och blekast vintersol finns en decemberdag,
kallad för Tomas tvivlaren, för att hans tro var svag.
Han skulle aldrig någonsin trott på en sol, en vår,
ändå förvandlas vintern till sommar vartenda år.

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

Midsommarafton natten lång, kärlek och dans och sång.
Solen, som plötsligt börjar gå upp och ner på en gång.
Pojken med flickans hand i sin viskar och får till svar
löften han gått och hoppats på under det år som var.

Jag tror, jag tror på sommaren,
jag tror, jag tror på sol igen.
Jag pyntar mig i blå kravatt
och hälsar dig med blommig hatt.
Jag tror på dröm om sommarhus
med täppa och med lindars sus,
en speleman med sin fiol
och luften fylld av kaprifol.

 

Sommarsång skriven av Stig Olin (1966).

Här sjunger Stig Olins son Mats Olin Jag tror på sommaren 

Jag vet en dejlig rosa

Jag vet en dejlig rosa,
och vit som liljeblad.
När jag på henne tänker,
så görs mitt hjärta glad.
Dess stämma ger en hjärtans tröst,
lik näktergalens blida röst,
så hövisk och så ljuv.

Som solen fagert skiner,
är hon som purpur klar.
Gud låt dig aldrig sörja,
men alltid vara glad!
Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman,
som längta till varann!

Var dag går solen neder
och dagelig uppgår.
När kommer dagen blider,
att jag dig skåda får?
I hågen är du städs mig när.
Farväl, farväl, min hjärtans kär!
Mång tusende god natt!

 

Jag vet en dejlig rosa är en traditionell skandinavisk folkvisa. Textförfattaren är okänd. Den tidigaste kända nedtecknade versionen av visan är från 1500- eller 1600-talet.

Tre systrar framför här Jag vet en dejlig rosa

Borgmästar Munthe

Borgmästar’ Munthe
red på sin Brunte,
frun red en schäck,
som var så innerligt täck,
efter kom Stolle,
han red på sin Pålle,
sist kom en prest
på en halter häst.
Men unga herr Karl,
han hade ingen sa’l,
han måste åka efter i schäsen.
Men unga herr Karl,
han hade ingen sa’l,
han måste åka efter i schäsen.

 

Borgmästar’ Munthe är ett barnrim som Alice Tegnér har bearbetat och tonsatt. Alice Tegnérs barnvisa publicerades första gången år 1892 i häftet Sjung med oss, Mamma!

Eventuellt kan borgmästaren Munthe ha varit en verklig person. Det kan ha rört sig om Johan Lorentz Munthe som levde under 1700-talet och var borgmästare i Eksjö och riksdagsman. Rimmet kan härstamma från en ”nidvisa” som en politisk motståndare till honom sägs ha skrivit. Den unge och sadellöse herr Karl som rimmet talar om kan då ha syftat på en son till Johan Lorentz som hette Carl Christopher.

Borgmästar’ Munthe framförs i en inspelning här

 

Du liv

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg –
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner –
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid –
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

 

Dikt av Dan Andersson (1915)

Här framförs Du liv av en trio ute i det fria

Bönerna

Ur detta arma hus,
som stirrar med förgråtna fönsterögon
mot trädens svarta vindbon utanför —
ur detta hus har stigit
en flod av heta böner upp mot skyn,
ett eldsken likt i långa nätter.

Vad fingo bönerna till svar? —
Gå bort och spörj ett kors på kyrkogården.
Spörj åldringen, som övergiven sitter
i skymningen där inne.

Vart gå de, alla jordens heta böner,
som genomflamma, brinnande av blod,
förtvivlans och förtröstans alla rymder
och ropa: Herre, låt ett under ske! —
Jag vet det ej, jag ser det ej.
Jag vet blott att det arma huset står
omflutet av ett heligt ljus i kvällen.

 

Dikt av Jarl Hemmer (1929), finlandssvensk författare.