Rönnerdahl vakar i vårljusa natten,
sitter i skjortan så tyst på sin bädd,
blundar och drömmer att azurblått vatten
speglar en skuta på Genuas redd.
Rodnande vinberg slå vakt omkring bukten,
råseglen fyllas av sjöalpens vind
och den balsamiska medelhavsluften
sveper kring Rönnerdahls rodnade kind.
Rönnerdahl styr genom stim av delfiner
kurs på Palermo i susande slör,
skonaren löper för lösa boliner,
gastarna sjunga till väders i kör:
Come il mare a una sirena,
cosi mi piaci, carino, a me!
Här går liguriska skonarn Elena,
vackrare skuta ni aldrig får se!
Rönnerdahl drömmer i vårljusa nätter,
vida han far, som i ungdomens år,
hän över Pampas’ smaragdgröna slätter,
rider i vall sina oxar och får.
Reser sitt tält under sydkorsets stjärnor,
stämmer gitarren vid syrsornas sång,
svävar i tango med svartögda tärnor,
sadlar vid midnatt – hans färdväg är lång.
Rönnerdahl vaknar, det rodnar i öster,
morgonvind susar i Sjösala lund,
fjärdarna vattras och måsarnas röster
tränger till fönstret från vikar och sund.
Småbarnen vakna, det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.
Borta med vinden är genuaskutan.
Pampas har sjunkit långt fjärran i väst.
Rönnerdahl stämmer den svenskbyggda lutan –
borta kan duga, men hemma är bäst!
Barrskogen doftar och fjärdarna glittra,
vitsippan lyser i skuggsvala snår.
Rönnerdahl spelar och finkarna kvittra:
välkommen, härliga sjösalavår!
Text och musik av Evert Taube (1950). Sången berättar om en vårmorgon på Evert Taubes landställe Sjösala i Stockholms mellanskärgård, men innehåller också referenser till hans resor och vistelser i Italien och Argentina.
Svenska skatter 