Sjösalavår

Rönnerdahl vakar i vårljusa natten,
sitter i skjortan så tyst på sin bädd,
blundar och drömmer att azurblått vatten
speglar en skuta på Genuas redd.
Rodnande vinberg slå vakt omkring bukten,
råseglen fyllas av sjöalpens vind
och den balsamiska medelhavsluften
sveper kring Rönnerdahls rodnade kind.

Rönnerdahl styr genom stim av delfiner
kurs på Palermo i susande slör,
skonaren löper för lösa boliner,
gastarna sjunga till väders i kör:
Come il mare a una sirena,
cosi mi piaci, carino, a me!
Här går liguriska skonarn Elena,
vackrare skuta ni aldrig får se!

Rönnerdahl drömmer i vårljusa nätter,
vida han far, som i ungdomens år,
hän över Pampas’ smaragdgröna slätter,
rider i vall sina oxar och får.
Reser sitt tält under sydkorsets stjärnor,
stämmer gitarren vid syrsornas sång,
svävar i tango med svartögda tärnor,
sadlar vid midnatt – hans färdväg är lång.

Rönnerdahl vaknar, det rodnar i öster,
morgonvind susar i Sjösala lund,
fjärdarna vattras och måsarnas röster
tränger till fönstret från vikar och sund.
Småbarnen vakna, det tassar i stugan,
solen går opp över Orrbergets topp,
ut på altanen med bricka går frugan,
bjuder på doftande kaffe med dopp.

Borta med vinden är genuaskutan.
Pampas har sjunkit långt fjärran i väst.
Rönnerdahl stämmer den svenskbyggda lutan –
borta kan duga, men hemma är bäst!
Barrskogen doftar och fjärdarna glittra,
vitsippan lyser i skuggsvala snår.
Rönnerdahl spelar och finkarna kvittra:
välkommen, härliga sjösalavår!

 

Text och musik av Evert Taube (1950). Sången berättar om en vårmorgon på Evert Taubes landställe Sjösala i Stockholms mellanskärgård, men innehåller också referenser till hans resor och vistelser i Italien och Argentina.

Lyssna här på Evert Taube när han sjunger Sjösalavår!

Vårvindar friska

Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Natten så fager,
ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte
vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
med bajonetten,
snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

 

Vårsång med text av Julia Nyberg (1828) och melodi efter en svensk folkvisa. Sjungs ofta vid valborgsmässofirandet, men då vanligen bara den första och den andra strofen.

Här finns ett klassiskt framförande av Vårvindar friska

Glädjens blomster

Glädjens blomster i jordens mull,
ack, visst aldrig gro!
Kärlek själv ju försåtlig är
för ditt hjärtas ro.
Men därovan, för hopp och tro,
blomstra de evigt friska.
Hör du ej, hur andar ljuvt
om dem till hjärtat viska?

 

Glädjens blomster är en folkvisa från Uppland. Sången blev populär genom Hugo Alfvéns körarrangemang från 1938.

Här kan man lyssna på Glädjens blomster

Fjäriln vingad

Fjäril vingad syns på Haga,
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.

 

Fjäriln vingad är den kanske mest kända och omtyckta av Carl Michael Bellmans sånger. Den ingår som nr 64 i samlingsverket Fredmans sånger som utgavs år 1791.

En äldre inspelning av Fjäriln vingad finns här

O hur härligt majsol ler

O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler!
I de blåa höjder
sjungas vårens fröjder
och sin doft var blomma ger.
O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt, härligt, majsol ler!

 

O, hur härligt majsol ler hör till valborgsmässofirandets mest traditionella sånger. Den introducerades vid firandet av sista april i Uppsala år 1831. Sången är översatt till svenska av Carl Wilhelm Böttiger. Den tyska originaltexten är av Johann Heinrich Voss. Musiken är komponerad av Friedrich Kuhlau.

Lyssna gärna när Orphei Drängar här sjunger O hur härligt majsol ler

Glad såsom fågeln i morgonstunden

Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn,
lärkan mig ropar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn.

Se hur de silvrade bäckarna små,
hoppa och slå, hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar,
se hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans, av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans!

 

Vårsång med text av Herman Sätherberg och musik av prins Gustaf

Lyssna när Orphei Drängar sjunger Glad såsom fågeln

O du lummiga lund

O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
Ljuv är rosornas röst,
jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.

O du vänliga vik
med din speglade sky,
med din silveromstrålade strand!
I din glimmande glans
runor randas och fly,
jag dem läser i lugnet ibland.

O du seglande svan,
o du sångare säll,
du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg,
och ditt kval har en kväll;
mina sorger din sång skall förströ.

Går en vind över våg,
över grumliga grund,
över böljorna brusar en by,
då ler vårsol på vik,
stillar stormen på stund,
och de fladdrande fläktarna fly.

Ty var vinter har vår,
och ett hopp har var höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol
och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår.

 

Dikt av Zacharias Topelius (1844)

Här finns en inspelning av O du lummiga lund, men tyvärr bara den första och den sista strofen

När lillan kom till jorden

När lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.

Sjön glittrade som silver,
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan, kvick och munter
just hit med våren kom.

Gullvivans plym sågs vaja,
bofinken slog så glada slag,
då blev jag döpt till Maja,
ty lillan det var jag.

Och därför, säger mamma,
så är jag nästan alltid glad,
jag tycker hela livet
är som en solskensdag.

 

Barnvisa av Alice Tegnér (1897). Kallas också Majas visa.

Lyssna här på När lillan kom till jorden

Sköna maj välkommen

Sköna maj, välkommen
till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen,
våra lekars vän!
Känslans gudaflamma
väcktes vid din ljusning;
jord och skyar stamma
kärlek och förtjusning;
sorgen flyr för våren,
glädje ler ur tåren,
morgonrodnad ur bekymrens moln.

Blomman låg förkolnad
under frost och snö;
höstens bleka vålnad,
gick hon nöjd att dö.
Vintern, härjarns like,
som föröder nejden
och i skövlat rike
tronar efter fejden,
satt med isad glaven
segrande på graven,
dyster själv och mörk och kall som den.

Inga strålar sänktes
på vår morgon ner,
ingen daggtår skänktes
nordens afton mer,
tills, av svaner dragen,
maj med blomsterhatten
göt sitt guld i dagen,
purpurklädde natten,
vinterns spira bräckte
och ur lossat häkte
kallade den väna Flora fram.

Nu ur lundens sköte
och ur blommans knopp
stiga dig till möte
glada offer opp.
Blott ditt lov de susa,
dessa rosenhäckar,
till din ära brusa
våra silverbäckar,
och med tacksam tunga
tusen fåglar sjunga
liksom vi: Välkommen, sköna maj!

 

Sköna maj välkommen, även kallad Majsång, är skriven av Johan Ludvig Runeberg (1870). Melodin är komponerad av kyrkomusikern Lars Magnus Béen.

Lyssna på Sigtuna Sångensemble när de framför den första och sista strofen av Sköna maj välkommen

Hör hur västanvinden susar

Hör, hur västanvinden susar,
se, hur härligt vårsol ler!
Hör, hur bäcken ystert brusar,
inga bojor hålla mer!
Ser du sippor små,
hör du lärkor slå
sina drillar högt mot himlen blå?
Ack, hur tiden går;
nu är åter vår.
Välkommen härliga vår!

Alla skogens fåglar sjunga,
det är liv i dal, på höjd.
O, så låt oss, gamla, unga,
sjunga vårens lov med fröjd!
I vår ungdoms vår,
ack, hur lätt det går,
stämma upp en sång för nyfödd vår.
Är hon kulen, grå,
det är vår ändå!
Välkommen, härliga vår!

 

Vårsång av Lars August Lundh (1838-1916)

Här kan man lyssna på Hör hur västanvinden susar