Manhem

Det var en tid det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden,
med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig själv sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.

Till honom ej från vitt avlägsna stränder
med skeppen flöto konstiga behov.
Ej krämarn musten sög utur hans länder,
ej flärdens yppighet hans vinst begrov.
Men åkern plöjde han med egna händer,
hans tillit var hans arm, hans skatt var hov.
Vår konst att njuta är, hans var umbära,
och själv sig vara nog, var all hans lära.

Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen hala:
hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och språka om sitt hjärtas ömma drift.
Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.

Hans lärdom var ej stor. Han visste lida
och leva som en man. Vad vet’ vi mer?
Vi veta huru sol och stjärnor skrida;
de över veklingar gå upp och ner.
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet.
Han upprätt stod och brottades med ödet.

Och föll han även – ej han hördes kvida,
han tåligt drog vad lag som mänskan fått.
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida,
han tiggde ej om livets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
ej makt att leva fri och dö med ära.

Av dessa dygder fordom Manhem nämndes,
ty det var Fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, där ur klippans hällar järnet tämdes,
hon grundades, den evigt fria bygd;
och när åt bojan folken tyckts sig lämna,
då kommo Nordens söner att dem hämna.

Så tänkte man i våra fäders dagar.
Du är försvunnen, tid av dygd och makt!
Vad mer, om Tysklands lärdom oss behagar,
och Gallien kläder oss med lust och prakt,
och Indiens krydda våra rätter lagar,
om lika många band de på oss lagt?
Vad mer, om tusen skatter till oss välva,
och vi då äga allt och ej oss själva?

Och Nordens son Europas flärd församlar
och känner allt, men ej att vara fri;
av ljus ej ser, av idel visdom famlar,
tills lust och maklighet hans herrar bli,
och då hans sköra lycka slutligt ramlar,
än vekligt höjer hopplöshetens skri,
än trotsigt vill åt ödet vördnad lära
och talar högt om sina fäders ära!

En slav är den, som usla lustar jaga,
om kedjan aldrig skramlat kring hans fot.
Blott det är dygd, att handla och fördraga
med enfald och med kraft och utan knot.
Det blott en vishet finns – att emottaga
med lugn sin lott, oaktat ödets hot.
Du fåfängt söker den kring vida jorden,
om i ditt bröst den ej är nedlagd vorden.

På segerrika marker svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång som stormen kväder
kring kämpars aska, djupt i högen lagd:
kan du förgäta dina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
ock Nordens kraft i gravens sköte neder?

Nej! renom det, de forna dygders tempel,
för evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplivom dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!
Då skola i vårt fall vi även hämnas,
och Manhems namn på jorden åter nämnas.

 

Dikt av Erik Gustaf Geijer (1811). Ordet Manhem syftar på Sverige eller Norden.

Välsigna gode Gud vår konung och vårt land

Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land
Och sträck din milda allmaktshand
Utöver slott och hydda.
Giv enighet, giv frid, oss i din fruktan stärk,
Befrämja våra händers verk
Och våra hem beskydda.
Giv tålamod, giv mannamod
I motgång och i fara.
Giv allom kraft att liv och blod
För allmänt väl ej spara.
O Gud, var dino folke god,
Din arvedel bevara.

 

Psalm av Johan Olof Wallin (1819)

Det skönaste landet

Det skönaste landet är landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
ej rörd av spaden och plogen,
där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträva,
och högt över tigande ödemark
bland skyarna örnar sväva.

Det skönaste landet är skogarnas land,
som evigt i tystnad drömmer.
Det binder vårt hjärta med längtans band,
som ingen sliter och glömmer.
Det lockar, det drager så tyst till sig
med eggande gåtfull tjusning –
där viskar på villande vildmarksstig
en trollsång i trädens susning.

Du irrande, husvilla tankars bo,
du ensamma drömmars rike,
du nordens ändlösa vildmarksro,
din skönhet är utan like.
Det skönaste, käraste land jag vet
är skogarnas land, det vida,
i kärv och storvulen enslighet,
där ofödda sånger bida.

 

Dikt av den finlandssvenske friherren och poeten Bertel Gripenberg (1878-1947)

Ödemarkslandet

Nu sjunker ett döende tidevarv
i det eviga intets ro
och lämnar sin ättling utan arv
i härjat, brinnande bo.

De gamla idolerna störta omkull
som båkar i vrålande storm,
och himlen av järteckenprakt står full
och världen byter form.

Den vise grubblar. Hans tanke går vill.
Han fattar ej tingens lag.
— O öde, lär mig att lyssna till
mitt eget hjärtas slag!

Allt närmare, klarare klingar en ton
i blodets djupa sång.
Allt kärare blir mig den frusna mon,
där min ätt slog rot en gång.

Allt sannare bliva gamla ord,
dem jag övermodig belett:
”Ditt väsens grund är din fosterjord,
den mark, där ditt bo du rett.

Din lösen är icke en tanke i brand,
en lära, en dröm, en dikt,
den skänktes dig av ditt karga land
som en tung och enkel plikt.”

Allt tommare blir mig den vises tal,
hans världsmedborgarkrav.
Vad kvitta mig Siam och Senegal
mot en kust vid ett islagt hav?

Allt mindre jag fattar den ädles tår
över fjärran länders nöd,
när över hans egna grindar står
en himmel, ofärdsröd.

Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.

 

Dikt av den finlandssvenske författaren Arvid Mörne (1915). Ur diktsamlingen Sommarnatten. Politiskt var Arvid Mörne vänsterradikal och därför under sin levnad en tidvis omstridd person.

Norden

Löven de falla,
sjöarna frysa. –
Flyttande svanor,
seglen, o, seglen
sorgsna till södern,
söken dess nödspis,
längtande åter;
plöjen dess sjöar,
saknande våra.
Då skall ett öga
se er från palmens
skugga, och tala:
”Tynande svanor,
vilken förtrollning
vilar på norden?
Den, som från södern
längtar, hans längtan
söker en himmel.”

 

Dikt av Johan Ludvig Runeberg (1870)

Jean Sibelius har gjort en tonsättning till dikten som man kan lyssna på här

Fänrik Stål

Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna,
mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,
soldat för längesedan;
nu ägde fänriks titel han,
men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person
med få, ja inga brister,
jag var student, på kondition,
och kallades magister;
mitt ”mensa” gav mig överflöd,
den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte ”Gävle vapen” jag
och hade sjöskumspipa;
den gamle skar av blad sitt slag,
då han ej var i knipa;
i sådant fall blev mossa blott
hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt
för nöjet och behagen,
då man är ung och är student
och har fullt opp för dagen
och ingen annan sorg försökt,
än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,
jag blott min glädje kände;
min arm var stark, min kind var röd,
och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot
förgäten i sin koja;
han sög sin rök, han knöt sin not
och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
vad man sig tyckte vara re’n.

Det var min höga lust att se
den kantiga figuren,
hans styva skick, hans anlete,
hans rock, så ovant skuren,
hans örnenäsa mest ändå
med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned
att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
och kom sitt nät att riva,
då jag fick nålen ur hans hand
och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus
och drev mig utom knuten;
ett vänligt ord, en doft kardus,
och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,
då han var ung i världen,
att han gått flere steg än jag
och prövat mer på färden,
var jag för höglärd att förstå,
det kom ej för min tanke då.

Ej att han stått med svärd i hand
och glad sitt hjärtblod givit
för detta samma fosterland,
som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,
fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
fast den var kort till ljuset;
det var så ovant mot förut,
jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,
blott för att döda tiden,
det var en skrift av onämnd man
om sista finska striden;
den låg där häftad, som på nåd,
bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt
och bläddrade i bladen.
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
på Savolaksbrigaden;
jag läste en rad, läste två,
mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
jag såg en här, som frös och svalt
och segrade tillika;
mitt öga flög från blad till blad,
jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand
vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
du dock så älskat vara,
en kärlek få, så skön, så stark,
av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat,
ett liv gick för mitt hjärta opp,
vars tjusning det ej anat,
min dag flög som på vingar bort,
o, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,
dock glödde än min låga,
jag fann så mycket återstå
att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt därvid:
Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändrat sinne:
”Jag läst om Finlands sista krig,
och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
kanhända får jag det av er?”

Så var min hälsning. Gubben såg
förvånad upp från noten,
en glans uti hans öga låg,
som om han stått för roten:
”Jo, därom kan jag ge besked,
om herrn så vill, ty jag var med.”

Jag satte mig på sängens halm,
han började berätta
om Dunckers eld, om kapten Malm,
om mången bragd för detta;
hans blick blev ljus, hans panna klar,
jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,
så många faror delat,
ej segrar blott, men nederlag,
vars sår ej tid har helat;
så mycket, som ren världen glömt,
låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,
och intet ord förspilldes,
och natten hunnit halvt förgå,
när jag från honom skildes;
han följde mig till tröskelns rand
och tryckte glatt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd,
om han ej mig fick skåda;
vi delte sorg, vi delte fröjd,
vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,
från gubbens läpp de stamma,
jag hört dem mången stilla natt
vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
tag mot dem, dyra fosterjord!

 

Den andra dikten i Johan Ludvig Runebergs diktsamling Fänrik Ståls sägner (1860). Diktsamlingen skildrar händelser under det tragiska finska kriget mellan Sverige och Ryssland år 1808-1809.

Bondgossen

Jag huggit tills min kraft förgått,
och hugger om igen,
och yxans stål är vasst och gott,
men furan står dock än.

Min arm var en gång tung och stark;
nu är den mer ej så,
sen vintern om jag ätit bark
och druckit vatten på.

Ifall min tjänst jag bytte om
och bättre för mig såg;
jag kanske till en herre kom,
som hade bröd av råg.

Kanske i närmsta stad jag fann
en lön för tro och flit. —
Jag tänker ofta så, och kan
dock icke längta dit.

Står fjället där med lövprydd topp
och ser i sjön sin bild?
Går solen där så härlig opp,
och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör,
en mo, som tallar bär?
Och hon, vars vallhorn nu jag hör,
skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd,
till vindens tidsfördriv —
och, utan vän och fosterbygd,
vad är ett mänskoliv?

Kanske att Gud hör folkets röst
och lindrar landets nöd;
kanske en bättre skörd i höst
oss ger ett bättre bröd.

 

Dikt av Johan Ludvig Runeberg (1875)

Nämner du Sverige

Nämner du Sverige, säg känner du ej då
en doft utav gran och fur?
Nämner du Sverige, säg hör du ej då
en låt från fäbodjäntans lur?
Hör du ej skogarnas nynnande sus,
ser du ej norrskenets flammande ljus?
Och stugan i dalen vid älvens rand,
det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.

Nämner du Sverige, säg kommer du ihåg
den bygd där som barn du lekt?
Grönskande hagar och blåklint i råg,
än syns dem åren aldrig blekt.
Stjärnsmyckad himmel i midvinterkväll,
dånande forsar och blånande fjäll.
Och blommande vide vid insjöns strand,
det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.

 

Av Ragnar Widestedt och John Coldén (1929)

Här sjunger Jussi Björling Nämner du Sverige

Fäderna

Ej finns deras namn på hävdens blad
– de levde i ringhet och frid –
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbärarland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.

 

Dikt av Erik Axel Karlfeldt (1895). Fäderna inleder Karlfeldts debutdiktsamling Vildmarks- och kärleksvisor.

Den femte juli

”Nu lyser julisolen klart,
mitt sinne stäms så underbart
i denna morgonstunden;
kom yngling, om du vill som jag,
kom, låt oss andas några drag
av sommarluft i lunden;
det är i dag en högtidsdag.”

Den gamle knekten talte så,
sköt nätet bort, stod upp att gå
och tog mig tyst vid handen;
och genom byn vi följdes åt
och över ängens blomsterstråt
till blåa sjön och stranden,
i pärlor klädd av daggens gråt.

O vilken himmel, vilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
han tycktes blott betrakta.
En tår föll på hans kind ibland,
omsider tryckte han min hand
och log och sporde sakta:
”Säg, kan man dö för detta land?”

Jag teg. En blick ur hjärtat var
mitt enda, lättförstådda svar,
han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
han såg kring nejden som förut
från kullen, där vi stannat;
då tog han ord, då brast han ut:

”Ja, yngling, här från denna strand
du ser ett stycke av det land,
som fosterland du kallar:
skönt, som vid Virdois sjöar här,
är det kring Saimens tusen skär,
där Vuoksens bölja svallar,
där Imatra i skum sig klär.

Och stod du nu längst upp i nord,
du såg en lika härlig jord
ifrån dess fjällar höga;
och om den flacka kust du såg,
som sköljs av Bottenhavets våg,
låg Finland för ditt öga
och tände kärlek i din håg.

Men vet du vad jag syftar på,
kan du den tysta tår förstå,
som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg anar du,
hur den kan vara mig så ljuv
och likafullt så bitter?
Det är den femte juli nu.

En dag gryr opp, en dag förgår;
hur mången lämnar ens ett spår,
när den från oss är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
ej spårlöst bort, jag minns den nog
sen sjutton år den dagen,
det var den dag, då Duncker dog.

Här fanns ett folk i Suomis land,
det finns ännu: vid sorgens hand
det lärt att bära öden,
det känner intet offer svårt,
dess mod är tyst, dess lugn är hårt,
dess trohet trotsar döden,
det är det folk, vi kalla vårt.

Du ser det i dess vila, du,
det härjas ej, det störs ej nu,
dock kan för det du flamma;
jag såg det i dess prövningstid,
i frost, i svält, i storm, i strid,
jag såg det då det samma;
vad, tror du, kände jag därvid?

Jag såg det blöda dag från dag,
jag segrar såg och nederlag,
men ingen såg jag svika;
i bygder, där ej sol gick opp,
stod kämpen än med ishöljd kropp
och nekade att vika,
fast utan hem och utan hopp.

Vad tålamod, vad mannamod,
vad kraft i hug, vad eld i blod,
vad lugn i skiften alla,
vad bragder krävdes ej av den,
som detta folk, som dessa män
sin hjälte skulle kalla
och dyrka efter döden än?

Men fråga, om du träffar på
en veteran från kriget då,
en av de tappras skara,
spörj om han kände dock en man,
som priset över alla vann,
och trofast skall han svara:
‘Ja, herre, Duncker hette han.’

Och utan höga anors lån
kom denne man, en hyddans son,
från obemärkta trakter
och vann en storhet, knappast drömd,
blev landets stolthet, blev berömd
som starkast bland dess vakter
och blir i Finlands tid ej glömd.

Och denna äras rena glans,
hans kärlek gjorde den till hans,
hans varma hjärtas låga.
Sin fosterjord han trohet svor,
för den som för en brud, en mor
sitt allt han ville våga, –
med denna kärlek blev han stor.

Han föll; och dock, vad härlig lott
att dö som han, sen så man fått
sitt liv med ära hölja!
Det är att trotsa glömskans sjö,
att lyftas som en grönklädd ö
ur djupet av dess bölja;
det är att dö, och dock ej dö.

Nu stråla blomsterprytt, o land,
höj överallt en lövrik strand
ur sommarvarma vågen,
låt rodna dina fjällars topp,
låt skimra dina strömmars lopp
och slå mot himlabågen
i glans ditt Saima-öga opp!

Att minnet, när på denna dag
det nämner Dunckers namn, som jag,
kan stolt till dig sig vända
och säga: Se, så härligt log
det land, som hjältens kärlek tog;
säg, kan det hjärtan tända?
Det var för denna brud han dog.”

 

Dikt ur diktsamlingen Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg (1860). Fänriks Ståls sägner skildrar händelser under det tragiska finska kriget mellan Sverige och Ryssland år 1808-1809.

Joachim Zachris Duncker föddes i Savolax år 1774. Under det finska kriget utmärkte han sig bland annat i slaget vid Pulkkila den 2 maj 1808 och i slaget vid Virta bro den 27 oktober 1808. Han utnämndes sedermera till överstelöjtnant i den svenska armén. Joachim Zachris Duncker stupade den 5 juli 1809 i slaget vid Hörnefors utanför Umeå. Han ligger begravd vid Umeå stads kyrka.