Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land
Och sträck din milda allmaktshand
Utöver slott och hydda.
Giv enighet, giv frid, oss i din fruktan stärk,
Befrämja våra händers verk
Och våra hem beskydda.
Giv tålamod, giv mannamod
I motgång och i fara.
Giv allom kraft att liv och blod
För allmänt väl ej spara.
O Gud, var dino folke god,
Din arvedel bevara.
Psalm av Johan Olof Wallin (1819)
Löven de falla,
sjöarna frysa. –
Flyttande svanor,
seglen, o, seglen
sorgsna till södern,
söken dess nödspis,
längtande åter;
plöjen dess sjöar,
saknande våra.
Då skall ett öga
se er från palmens
skugga, och tala:
”Tynande svanor,
vilken förtrollning
vilar på norden?
Den, som från södern
längtar, hans längtan
söker en himmel.”
Dikt av Johan Ludvig Runeberg (1870)
Jean Sibelius har gjort en tonsättning till dikten som man kan lyssna på här
Nämner du Sverige, säg känner du ej då
en doft utav gran och fur?
Nämner du Sverige, säg hör du ej då
en låt från fäbodjäntans lur?
Hör du ej skogarnas nynnande sus,
ser du ej norrskenets flammande ljus?
Och stugan i dalen vid älvens rand,
det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Nämner du Sverige, säg kommer du ihåg
den bygd där som barn du lekt?
Grönskande hagar och blåklint i råg,
än syns dem åren aldrig blekt.
Stjärnsmyckad himmel i midvinterkväll,
dånande forsar och blånande fjäll.
Och blommande vide vid insjöns strand,
det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Det är Sverige, det är Sverige,
vårt hem, vårt fosterland.
Av Ragnar Widestedt och John Coldén (1929)
Nu ljusnar våren kring allt Sverges land,
och trädens alla knoppar ymnigt svälla,
och älf och sjöar bryta isens band,
och muntert bäckarne i mossan kvälla.
Det skimrar gult vid minsta dikeskant,
det lyser violett kring dal och brant.
Långväga gäster bygga åter bo
inunder takens krön på gamla ställen,
och öfver fält, där sommarns skördar gro,
hörs lärkans sång från morgonen till kvällen
och fiskarne i middagssolens gass
på grunden leka ibland fjolårsvass.
Det våras, minns du väl? för sista gång
uti ett sekel, hvilket strax skall ändas.
Härnäst som våren löser vinterns tvång,
utaf det nyas sol skall blicken bländas.
Hur skall i gamla Sverge det se ut,
när nittonhundratalet löper slut?
Skall, när det våras sista gången då,
af samma fria vindar Sverge svalkas?
Skall samme frie man den jord beså,
som ingen främmad plogbill än fått nalkas?
Skall än kring landet samma tungomål
förnimmas med sin svenska klang af stål?
Säg ej, att svaret göms i gudars knän!
Väl rår en högre makt för våra öden,
men hvar ett folk från jorden sopats hän,
det bar inom sig fröet dock till döden,
och häfden, där den synat våd vid våd,
fann lätt på djupet hämndens röda tråd.
Så lek ej med din framtid, Sverges folk,
att barn och barnbarn ej må vådan skörda!
Det är ej nog att vara vettets tolk,
det är ej nog att bära dagens börda —
det var och är ej nog till frihets värn
att kläda ungdomen i stål och järn.
Förmer än vapen är dock tro och hopp
och kärleken till fädrens enkla seder;
ty för ett folk, som utan ans växt opp,
— i trots af allt — skall frihets sol gå neder,
och den, som ej tål dygdens milda tvång,
får bära tyngre börda sist en gång…
Nu ljusnar våren kring allt Sverges land…
Om någonsin dess frihet skall gå under,
må ingen vårsol bryta isens band
och ingen fågel slå i våra lunder,
men vintern stiga ned från våra berg
och bädda allt i dödens hvita färg.
Dikt av Esaias Collin (1899)
Här framför Annelie Karlsson sin egen tolkning av Nu ljusnar våren
Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!
Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
Främst bland de främsta jag stige,
Att när min bana jag ändat har,
Sjunkit till skuggorna neder,
Stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!
Text av Elisabeth Björklund och musik av Ragnar Althén (1923)
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!
O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot –
en kunglig fotapall.
Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!
Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.
Du himlens Herre, med oss var,
som förr Du med oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos Sveakungen och hans män.
Och låt Din ande vila än
utöver nordanland!
Texten är skriven av Carl Wilhelm August Strandberg (1844) och musiken är komponerad av Otto Lindblad. Av Kungssångens fem strofer sjungs officiellt endast den första.
Flamma stolt mot dunkla skyar
likt en glimt av sommarens sol
över Sveriges skogar, berg och byar,
över vatten av viol,
du, som sjunger, när du bredes
som vår gamla lyckas tolk:
Solen lyser, solen lyser.
Ingen vredes åska slog vårt tappra folk.
Flamma högt, vår kärleks tecken,
värm oss, när det blåser kallt.
Stråla ur de blåa vecken
kärlek mera stark än allt!
Sveriges flagga, Sveriges ära,
fornklenod och framtids tolk.
Gud är med oss, Gud är med oss,
Han skall bära stark vårt fria svenska folk.
Text av Karl Gustav Ossiannilsson, musik av Hugo Alfvén. Sången skrevs år 1916 till det första firandet av Svenska flaggans dag.
Lyssna på sången Sveriges flagga
Titta på en film från firandet av Svenska flaggans dag år 1953
Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika sköna!
Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
din sol, din himmel, dina ängder gröna!
Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet, att du är och du blir, vad du var.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!
Text av folkminnesforskaren Richard Dybeck (1844) till musik från en medeltida ballad. Började få status som nationalsång sedan kung Oscar II vid en middag hade rest sig upp när sången framfördes.
Lyssna och titta på ett högtidligt framförande av nationalsången
Här är en ny version med vackra bilder från Sverige av Jonna Jinton
Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Dikt av Verner von Heidenstam (1899), tonsatt av Wilhelm Stenhammar
Lyssna när Jussi Björling sjunger Sverige Sverige fosterland
Svenska skatter 