Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog
som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken –
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

 

Dikt av Dan Andersson (1919)

Lyssna gärna här på Om aftonen, i en tonsättning av Dan Anderssons svåger Gunnar Turesson

Gammal fäbodpsalm från Dalarna

Gammal fäbodpsalm från Dalarna är ett orgelverk som skrevs av Oskar Lindberg år 1936 utifrån en psalmmelodi som han hade hört i Gagnef i Dalarna. Oscar Lindberg var själv från Gagnef men flyttade till Stockholm där han verkade som organist, musiklärare och professor vid Musikhögskolan. Komponerade gjorde han främst om somrarna och då helst vid en fäbod i Dalarna där han hade låtit uppföra en särskild orgelstuga.

Psalmmelodin som inspirerade Oskar Lindberg var tidigare känd som Psalm från Älvdalsåsen. Det var en psalm med många verser som sjöngs av den kringvandrande spelmannen från Älvdalsåsen Grund Olof Ersson, Blind-Olof kallad (1807-1881).

Den enda psalmvers som är bevarad från Blind-Olofs tid lyder:

O Gud som trogen hulpit mig i all min nöd och brist,
Jag tacka vill var dag förvisst Dig Herre.
Du giver mig ett dagligt bröd och är mitt starka stöd.
Jag lever och jag dör uti Din kärlek.

 

Lyssna här på Gammal fäbodpsalm från Dalarna, som har blivit Oskar Lindbergs mest älskade och välkända verk

Jag vet en hälsning mera kär

Jag vet en hälsning mera kär
Än, värld, vad du kan ge:
Den heter frid, Guds frid det är,
Och därom vill jag be.
Kom då, o frid, dröj i mitt tjäll,
Bliv bästa, bästa gästen min.
Ty dagen skrider, det blir kväll,
Och natten bryter in.

 

Jag vet en hälsning mera kär är en psalm av Erik Gustaf Geijer (1837). Den hette ursprungligen Första aftonen i det nya hemmet.

Lyssna gärna på det här fina sångframförandet av Jag vet en hälsning mera kär

O hur härligt majsol ler

O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler!
I de blåa höjder
sjungas vårens fröjder
och sin doft var blomma ger.
O, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt majsol ler,
o, hur härligt, härligt, majsol ler!

 

O, hur härligt majsol ler hör till valborgsmässofirandets mest traditionella sånger. Den introducerades vid firandet av sista april i Uppsala år 1831. Sången är översatt till svenska av Carl Wilhelm Böttiger. Den tyska originaltexten är av Johann Heinrich Voss. Musiken är komponerad av Friedrich Kuhlau.

Lyssna gärna när Orphei Drängar här sjunger O hur härligt majsol ler

Det skönaste landet

Det skönaste landet är landet i norr,
där åkern ger vika för skogen,
där marken är stenig och karg och torr,
ej rörd av spaden och plogen,
där väldiga furor med mossig bark
mot himlen trotsande sträva,
och högt över tigande ödemark
bland skyarna örnar sväva.

Det skönaste landet är skogarnas land,
som evigt i tystnad drömmer.
Det binder vårt hjärta med längtans band,
som ingen sliter och glömmer.
Det lockar, det drager så tyst till sig
med eggande gåtfull tjusning –
där viskar på villande vildmarksstig
en trollsång i trädens susning.

Du irrande, husvilla tankars bo,
du ensamma drömmars rike,
du nordens ändlösa vildmarksro,
din skönhet är utan like.
Det skönaste, käraste land jag vet
är skogarnas land, det vida,
i kärv och storvulen enslighet,
där ofödda sånger bida.

 

Dikt av den finlandssvenske friherren och poeten Bertel Gripenberg (1878-1947)

Till härlighetens land igen

Till härlighetens land igen,
Jag ser dig, Jesus, fara;
Men jag på jorden måste än
En gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
Mitt sällskap sorg och möda är.

2. Långt från min Faders hus jag går,
Ack, Herre, huru länge?
Men dit mitt öga icke når,
Min ömma bön sig tränge.
Min suck, osäglig, innerlig
Skall dela skyn och hinna dig.

3. En skymt jag då i trone ser
Utav det goda landet,
Där du från mig ej skiljes mer,
När, löst ur syndabandet,
Bland helgonen jag, fri och glad,
Får bo i levande Guds stad.

4. Där uppe är det ingen natt
Och ingen gråt och smärta,
Där uppe är min högsta skatt:
Där vare ock mitt hjärta!
I himlen hos min Frälsare,
Där vare min umgängelse!

5. Och som du for, du komma skall,
O Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
Jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
Men dagligt dig förbidar jag.

6. Och salig är den tjänaren,
Som du så finner göra,
När sist du komma skall igen:
Du honom lovat föra
Till ära och odödlighet
Uti din Faders härlighet.

 

Himmelsfärdspsalm av Johan Olof Wallin (1816) till en melodi från början av 1600-talet

Här finns en inspelning av Till härlighetens land igen

Glad såsom fågeln i morgonstunden

Glad såsom fågeln i morgonstunden
hälsar jag våren i friska naturn,
lärkan mig ropar och trasten i lunden,
ärlan på åkern och orren i furn.

Se hur de silvrade bäckarna små,
hoppa och slå, hoppa och slå
vänliga armar kring tuvor och stenar,
se hur det spritter i buskar och grenar
av liv och av dans, av liv och av dans
i den härliga vårsolens glans!

 

Vårsång med text av Herman Sätherberg och musik av prins Gustaf

Lyssna när Orphei Drängar sjunger Glad såsom fågeln

O du lummiga lund

O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
Ljuv är rosornas röst,
jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.

O du vänliga vik
med din speglade sky,
med din silveromstrålade strand!
I din glimmande glans
runor randas och fly,
jag dem läser i lugnet ibland.

O du seglande svan,
o du sångare säll,
du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg,
och ditt kval har en kväll;
mina sorger din sång skall förströ.

Går en vind över våg,
över grumliga grund,
över böljorna brusar en by,
då ler vårsol på vik,
stillar stormen på stund,
och de fladdrande fläktarna fly.

Ty var vinter har vår,
och ett hopp har var höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol
och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår.

 

Dikt av Zacharias Topelius (1844)

Här finns en inspelning av O du lummiga lund, men tyvärr bara den första och den sista strofen