Vårvindar friska
leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarna ila,
finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
strömkarlen spelar,
sorgerna delar
vakan kring berg och dal.
Hjärtat vill brista –
Ack! när den sista
gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i grönskande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.
Natten så fager,
ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte
vakan kring berg och dal.
Ack, att vid polen
midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.
Hurtigt på slätten,
med bajonetten,
snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.
Snart han marchera’ –
kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.
Vårsång med text av Julia Nyberg (1828) och melodi efter en svensk folkvisa. Sjungs ofta vid valborgsmässofirandet, men då vanligen bara den första och den andra strofen.
Svenska skatter 